Vingårdens historia

“Som ekologiska odlare är det vår målsättning
att förbättra jordens biologiska förhållanden
för kommande generationers jordbrukare.”

Lars & Cynthia Nordström

Det var på våren 1986 som vi av en farmare köpte drygt tre hektar betesmark i område som heter Beavercreek. Där skulle vi anlägga en vingård, bygga hus och ge våra två unga pojkar en uppväxt på landet. Gården ligger 12 km sydost om Oregon City och ca 30 km söder om Portland. Området är kuperat och vingården delas av en ås så att marken sluttar mot öster och väster, samtidigt som söderläget är bra. Höjden varierar mellan 230 – 245 meter över havet. Matjorden består av ett ca 100 cm tjockt skikt röd lera som kallas Jory, och under den ligger mycket djupa lager av olika slags lava. Oregon har ett vulkaniskt förslutet och är idag ett område med regelbundna jordskalv, varma källor och för tillfället slumrande vulkaner.

Ingen av oss visste speciellt mycket om hur man odlar druvor, men vi kände till vilka viner som producerades i Oregon och vi visste vad vi tyckte om att dricka – huvudsakligen rödvin. Vi visste också att vi ville odla våra druvor ekologiskt. Så efter en hektisk sommar med en rad besök på olika vingårdar hade vi formulerat en plan: Under de närmaste åren skulle vi plantera två och ett halvt hektar med vinstockar, och ha den återstående marken tillgänglig för boningshus, uthus, köksträdgård och fruktträd. Vi bestämde oss för att odla två druvsorter vi verkligen gillade, Pinot noir (röd Bourgogne) och den ovanliga Maréchal Foch, och vi började plantera de första vinstockarna senare samma år.

            Under de första åren bodde vi i Portland och pendlade ut, men det var långt ifrån en idealisk situation med två småbarn. På hösten 1988 flyttade vi ut hit och föjande vinter avslutade vi anläggningsarbetet för vingården. Allt eftersom vi kämpade mot vädrets makter (regn under blomningen, torra somrar, regn under skördetiden, köldknäppar på vintern), eller mot ogräs, ohyra och mjöldagg, upptäckte vi att det inte var så lätt att odla vindruvor ekologiskt. Druvsorten Maréchal Foch trivdes bra och den visade sig också vara resistent mot ett av de största problemen som druvodlare i Oregon måste brottas med: mjöldagg. Så var inte fallet för Pinot noir-druvan; hur noga vi än var med svavelbesprutningen, visade druvorna alltid sjukdomssymptom. Dessutom visade sig den druvan vara betydligt mer svårodlad.

            Efter skörden 1993 kom vi fram till att Pinot noir inte var en druvsort som passade oss, så vi började gräva ut vinstockarna. Sedan jag blivit vinbonde hade jag läst en hel del om olika mjöldaggsresistenta druvsorter, en klass som kallades ”fransk-amerikanska hybrider”. Under den kommande vintern bestämde jag mig för att påbörja en ordentlig utvärdering av några av dessa druvsorter. Vi visste nu att vi hade ett ganska svalt mikroklimat och mager jord med relativt låg bördighet, så det gällde att hitta sorter som mognade tidigt, som åtminstone gav genomsnittliga skördar, och som gav ett hyfsat vin. Idag, femton år senare, efter att ha utvärderat mer än tjugo olika druvsorter, har vi vi hittat ytterligare två blå druvor som vi verkligen gillar: Leon Millot and Chelois. Bland de vita tycker vi om Phönix och Vidal blanc. Under de här åren planterade vi också ett mindre område med ”ätdruvor”. Du kan läsa mer om de druvsorter vi har på sidan ”Gårdens druvsorter”.

            Som ekologiska vinodlare är det en obeskrivlig lättnad att slippa kampen mot mjöldaggen. Vi spar både tid och pengar eftersom vi inte behöver köpa bekämpningsmedel, underhålla den traktorutrustning som krävs för besprutning, eller tillbringa tid på traktorn. Ytterligare en fördel med att inte spruta svavel mot mjöldagg är att vi inte försurar jord som redan har ett allför lågt pH. Men det finns en annan sak som varje druvodlare i västra Oregon också måste kämpa mot från och med mars månad fram till mitten av juli: mycket kraftig markväxlighet i raderna mellan vinstockarna. Konventionella odlare använder kemiska bekämpningsmedel för att hålla den oönskade växligheten i styr, medan ekologiska vinbönder slår och/eller harvar/fräser mellan vinstockarna. Hur man än vrider och vänder på de ekologiska metoderna så involverar båda mycket traktortid och förbrukning av fossila bränslen, och om man harvar/fräsar i en sluttande vingård kan man lätt drabbas av erosionsproblem. Man kan förstås betrakta markväxligheten i vingården som ett besvär i största allmänhet, men man kan också se den som en matresurs för idisslare. Att låta djur beta av vegetationen är på lång sikt ett mycket mer hållbart alternativ för miljön.

Efter många års experimenterande med gäss och olika fårraser, låter vi nu ungefär ett dussin kortbenta engelska Southdowns beta mellan vinstockarna. Vi släpper dem på bete i vingården efter druvskörden i oktober, och de stannar där fram till maj, då vi flyttar dem till en annan hage under resten av sommaren. Fåren gör ett enastående jobb fram till ungefär mitten av april, då gräset växer ifrån deras glupande aptit och vi blir tvungna att börja slå.

För närvarande har vi drygt två hektar planterade med vindruvor. Vår genomsnittliga avkastning ligger på ca 4 ton/hektar. Vi säljer våra druvor till två vinerier, Chateau Lorane och King's Raven.